Berlin har många UNESCO världsarv

Museum ön i Berlin

Berlins museiö
Berlins museiö på UNESCO:s världsarvslista gäller för att vara en "unik samling av museibyggnader, som i mer än ett århundrade illustrerar utvecklingen av modern museidesign". Ön är ett "förnämligt exempel på konceptet för ett konstmuseum, som går tillbaka till tiden för upplysningen och franska revolutionen".

Till museiöns byggnadskomplex, som UNESCO förklarade som världskulturarv 1999, hör fem museibyggnader: Pergamonmuseet, Gamla museet, Nationalgalleriet, Bodemuseet (tidigare Kejsar Fredrikmuseet) och Nya museet.

Museiön i Berlin hör till det kulturella arvet från 1800-talet, bildningens och vetenskapernas tidsålder. Idén till museer är egentligen ett resultat av upplysningen och en fordran under franska revolutionen, att tidigare furstliga samlingar och skattkammare skulle finna tillgängliga för allmänheten.

1810 förordnade den preussiske kungen Fredrik Wilhelm III, att en offentlig konstsamling skulle inrättas i Berlin. 1822 fick K. F. Schinkel i uppdrag att bygga det Gamla museet. Med öppnandet av detta 1830 börjar museiöns historia, som den norra delen av denna ö kallas alltsedan dess. Gamla museets arkitektoniska betydelse framgår av arrangemang och gestaltning av rummen, som är ordnade omkring den centrala rotundan som ett intellektuellt centrum. I detta kupolrum skulle enligt Schinkels föreställning de förnämsta konstverken från alla epoker ställas ut och för betraktaren framstå som ett bildningsmål och summan av det intellektuella arbetet. Museets viktiga ställning i staden framgår av dess läge mittemot det kungliga slottet. Med den offentliga konstsamlingen står den borgerliga fordran på delaktighet centralt i staden. 1841 förordnade den efterföljande preussiske kungen, Fredrik Wilhelm IV, att hela Spreeön bakom museet skulle bli en fristad för konst och vetenskap. Den nära förbindelsen mellan samling och forskning blev vägvisande för Berlins museer.

Mellan 1843 och 1855 uppfördes bakom det Gamla museet det Nya museet efter planer av F. A. Stüler. Han utvecklade också idén till en ytterligare byggnad i form av ett grekiskt tempel, som förverkligades för Nationalgalleriet. Nyklassicismen behärskade arkitekturen under grundarperioden och kunskap om tidigare former tillät, att "stilrena" byggnader från renässansen och barocken uppfördes. Omedelbart vid spetsen av ön följde så den fjärde museibyggnaden, Kejsar Fredrikmuseet. Det sista och samtidigt också största nybyggda museet blev Pergamonmuseet (1907-30).

Under andra världskriget förstördes stora delar av byggnadsbeståndet, varför det blev nödvändigt att reparera och restaurera byggnaderna. I och med återföreningen 1989 beslöts också att genomföra en ny sanering av byggnaderna. De omfattande planerna är nu till största delen genomförda och hela museiön strålar nu i ny glans utan att därför förtiga sin växlande historia.

De på museiön förenade samlingarna erbjöd för första gången en ojämförligt komplett resa genom den västerländska konsten och från antiken till 1800-talet. Det speciella med Berlins museiö består däri, att dessa storartade samlingar presenteras i byggnader, som i sin tur återger museiinstitutionernas utveckling inom arkitekturen, rumsdispositionen och presentationen.

 

Konst från den etruskiska, grekiska och romerska tiden


Gamla museet

Museet skapades ursprungligen för alla Berlins konstsamlingar, men sedan 1904 finns här den antika samlingen omfattande konst från den etruskiska, grekiska och romerska tiden. Förutom pelare, statyer och vaser finns här också en förnämlig samling antika mynt.
Nya museet

Museet skapades egentligen för konst-, musei- och teknikhistoria från 1800-talet. På grund av svår förstörelse under andra världskriget dröjde det fram till 2003, innan byggarbetena kunde påbörjas. Sedan arbetet färdigställts förenas nu exponat från tre betydande samlingar i Berlin under ett tak: Egyptiska museet och papyrussamlingen, Museum för förtids- och tidig historia och Antiksamlingen. Utställningen för tidig historia visar upp kulturens utveckling i den gamla världen från Främre orienten till Atlanten, från Nordafrika till Skandinavien i en bredd och kompletthet, som tidigare aldrig visats. I Nya museet kan man numera också se den världsberömda bysten Nefertiti.

Gamla Nationalgalleriet

hör sedan lång tid tillbaka till de vackraste museibyggnaderna i Berlin och visar värdefulla målningar och skulpturer från 1800-talet. Många av målningarna ger upplysningar om Berlins gamla bebyggelse liksom om den tidens mode och kejsartidens anda.
Bodemuseet

Museet visar företrädesvis skulpturer, bysantinsk konst och målningar men också ett enormt myntkabinett omfattande ca 500 000 rariteter. Till de mest betydande objekten hör 102 000 grekiska och ca 50 000 romerska antika mynt, 160 000 europeiska mynt från medeltiden och nya tiden liksom 35 000 islamiskt-orientaliska mynt. Den under 1400-talet uppstående konstformen medaljer är företrädd med 25 000 exemplar.
Pergamonmuseet

Innan Pergamonmuseet byggdes, fanns på samma plats en tidigare mindre byggnad, som härbärgerade betydande utgrävningsfynd från Berlins museer. Idag finns här tre museer: Antiksamlingen, Främre asiatiska museet och Museum för islamisk konst. Världsberömt har museet blivit genom de imponerande rekonstruktionerna av sådana arkeologiska fynd som Pergamonaltaret, torgporten från Milet och Ischtarporten med processionsväg från Babylon liksom fasaden från ökenslottet Mschatta.

 

Foto: Pecold / Shutterstock.com


Både DDR och BRD ansökte 1989 resp. 1990 om att områden inom deras gränser skulle upptas som världskulturarv. I detta första läge gällde det i öst slott och trädgårdar i Potsdam samt i väst Havellandskapet med slotts- och trädgårdsanläggningarna i Glienicke liksom Pfaueninsel (Påfågelsön).

Dessa utökades sedan 1992 med slottet och parken Sacrow samt 1999 med ytterligare områden i Potsdam och dess närhet, så att världskulturarvet nu omfattar drygt 2 000 ha.

Pärlan i denna samling utgöres av slottet Sanssouci (utan bekymmer) i Potsdam, som byggdes som sommarresidens åt Fredrik den Store. Slottet är byggt (1745-47) på terrasserna av ett vinberg och är den äldsta delen av Potsdams kulturlandskap. Slottet är en envåningsbyggnad med en central rotunda, marmorsalen, omgiven av två sidoflyglar med vardera fem rum. Slottets arkitekt, G. W. von Knobelsdorff, planlade också den omgivande slottsparken. I två avsnitt uppstod här Bildgalleriet i parkens västra del och Gamla orangeriet i den östra. 1771-74 byggdes orangeriet om till bostäder och fick namnet Nya kamrarna. Härtill kom också några mindre byggnader: Neptunus grotta och Kinesiska tehuset.

Efter sjuårskriget (1756-63) lät Fredrik den Store i slutet av den ca två kilometer långa huvudallén uppföra det Nya palatset i rokokostil. Andra små byggnader som uppfördes i parken var Antiktemplet, Vänskapstemplet, Belvedere och Drakpaviljongen. Dessa byggaktiviteter fortsattes senare av Fredrik Wilhelm IV, som lät utvidga parken söderut. K. F. Schinkel stod som arkitekt för det klassicistiska slottet Charlottenhof och P. J. Lenné anlade en romantisk park. Fram till 1860 tillkom också Orangeriet och Fredskyrkan.

Slottet Sanssouci och parken betecknas ofta som ett "preussiskt Versailles" och utgör en syntes av 1700-talets konstriktningar i Europas städer och hov. Byggnader och parker är ett utmärkt exempel på arkitektskapade byggnader och landskapsgestaltningar med bakgrund i den monarkistiska statsidén.

Till det skyddade området hör också slottet och parken i Babelsberg liksom Nya trädgården i västra delen av "Heiliger See" med Marmorpalatset och slottet Cecilienhof, där i augusti 1945 Potsdamavtalet undertecknades.

Till de kulturarv, som tillkom 1999 hör bl.a. kyrkan i Sacrow, slottet och parken Lindstedt, den ryska kolonin Alexandrowka och observatoriet i Babelsberger Park.

Bland alla slotten i Berlin ingår slottet i Glienicke i UNESCO:s världskulturarv. Då prins Carl av Preussen återkom till Berlin från sin första resa till Italien 1823, beslöt den 21-årige prinsen att förverkliga sin dröm om en italiensk villa i ett landskap som påminde om det italienska. Denna plats fann han i det märkiska landskapet i Berlins utkanter inte långt från Potsdam. Detta lantliga gods i ett förtjusande läge med utsikt mot floden Havel motsvarade helt prinsens smak. Genom att prinsen övertog egendomen skedde genomgripande förändringar. Byggnaderna gjordes om i antikliknande stil, där allt var klart disponerat och välbalanserat och utstrålade en festlig värdighet. Centrum i slottets inre utgörs av den röda salen med anslutning till den gröna salongen, prinsessans turkosfärgade sovrum, marmorrummet och det blå biblioteket. Mot väggarnas kraftiga färger lyser målningarnas guldramar och ljuskronorna gnistrar. Marmorkaminen och inredningen designad av Schinkel ger rummen en ädel prägel. Allt är praktfullt och har de riktiga måtten och är en del av en harmonisk helhet. Slottet används ofta för konserter.

Redan 1816 hade den förre ägaren låtit trädgårdsspecialisten Lenné anlägga en park och forma ett naturområde med exemplariskt anlagda vägar, som möjliggjorde överraskande utsikter mot Potsdam, slottet Babelsberg, Sacrow, Pfaueninsel och Havelsjöarna. Då prinsen övertog egendomen, gav han Lenné i uppdrag att omgestalta grönområdena till en park efter engelsk förebild. Detta innebar en anläggning med exotiska träddungar, brunnar, sittplatser och konstverk samtidigt som parkens areal utökades. Längs Havel uppstod en väl tilltagen landskapspark med vägar och öppna platser, väl tilltagna ängar och grupper av olika träd och träddungar. Även bryggor och byggnader infogades i det kuperade området. Genom skador under kriget och förändringar under efterkrigstiden minskades mängden av intryck. 1978 påbörjades åtgärder för att återställa parkanläggningarna. Tillsammans med Böttcherberg och jaktslottsparken söder om Königstrasse utgör Glienickerparken ett enastående samlat konstverk, som finns upptaget på UNESCO:s lista över världskulturarv sedan 1990.

2008 upptogs Berlins modernistiska bostadsområden på UNESCO:s världsarvslista. De sex k-märkta bostadsområdena representerar en ny typ av socialt våningsbyggande från tiden för det klassiskt moderna och utövade under den följande tiden ett avsevärt inflytande över utvecklingen av arkitektur och stadsbyggnad. Till världsarvet räknas följande sex representativa bostadsområden i Berlin:

Trädgårdsstaden Falkenberg (Treptow), byggd 1913-15 av Bruno Taut, fria ytor designade av Ludwig Lesser. Detta är det äldsta av bostadsområdena och uppvisar influenser efter engelskt mönster. Det mest iögonenfallande med området är dess expressiva utnyttjande av färger: byggdetaljer ges kontrast genom färger - fönster, fönsterluckor, lister, balustrader, verandor och balkongräcken av trä förstärker fasadfärgernas verkan genom skarpt avvikande färger. Genom detta helt medvetna alternativ skapas en motsats till ditintills använda dyra byggnadsskulpturer och ornamentik.

Schillerparkområdet (Wedding), byggt 1924-30 av Bruno Taut och Franz Hoffmann, delvis återuppbyggt 1951 av Max Taut, utvidgat 1954-59 av Hans Hoffmann. Området är skapat efter holländska förebilder. Även i materialvalet tjänar Amsterdams tegelhus som förebild. Färg som del av utformningen används mest i inre utrymmen. Fasadutförandet satsar i stället på byggmaterial och en utåt synlig rumsstruktur med en form av genomgående vindsvåning, där man har placerat tvätt- och torkrum. Under en kort period byggdes också hus med en tredje våning, men detta upphörde 1925.

 

Foto: Günther Licens Wikipedia
Bostadsområdet Britz - hästskoområdet (Neukölln), byggt 1925-31 av Bruno Taut och Martin Wagner, fria ytor designade av Leberecht Migge. Från 1925 byggdes på området tillhörigt det tidigare riddargodset Britz ett stort bostadsområde för 5 000 människor. Här integrerade Taut arkitekturen med den rådande topografin, vilket inte endast innebar namnet (hästskoområdet) efter en göl från istiden, omkring vilken ett av husen byggdes. Här gjorde han asymmetri och förskjutna husrader till en princip för uppbyggnaden. Byggnader med tre våningar omramar lägre rader med tvåvåningshus. Längs Fritz-Reuter-Allee gränsar området med sin "Röda front" mot det intilliggande området Eierteich med dess traditionalistiska formspråk. Efter protester bestämde magistraten, att just detta område skulle ges till ett annat byggföretag, varför hästskoområdets senare byggavsnitt med sina rena rader av hus ligger vid två alléer vid sidan av resten av bosättningen. Under det sista byggavsnittet 1929/30 uppfördes 14 husrader, som stod betydligt närmare varandra och också hade ett enklare utförande. Detta tillät ett rationellare byggnadssätt med färre byggelement.

Bostadsområdet Carl Legien (Prenzlauer Berg), byggt 1928-30 av Bruno Taut och Franz Hillinger, är det område, som ligger närmast innerstaden och gränsar direkt mot de tätbebyggda kvarteren från grundartiden (1870-talet). De höga tomtpriserna på platsen gjorde en motsvarande förtätning av bebyggelsen nödvändig. Taut satsade därför på ett koncentrerat våningsbyggnadssätt och skapade ett bostadsområde med hus med fyra till fem våningar. Även så, kunde han visa, att detta nya sätt att bygga, blev fördelaktigare än de tidigare uppförda hyreskasernerna. Husrader, kvarter och trädgårdsutrymme komponerade Taut till ett halvoffentligt utrymme. Våningarna orienterar sig klart bort från gatan mot innergårdarna. Detta understryks också av de använda färgerna. Fronterna mot gatan uppvisar en soligt gul färg, vilket ger en optisk uppfattning av en bredare gata, medan gårdarna utgör ett eget färgrum.

Vita staden (Reinickendorf), byggd 1929-31 av Bruno Ahrends, Wilhelm Büning och Otto Rudolf Salvisberg, grönområden designade av Ludwig Lesser är ett stort bostadsområde med öppen inre struktur av rand- och radbyggnation och grönområden, som flyter in i varandra. Vid byggandet dominerade rationalitet och lönsamhet. Baserat på räntabilitetsberäkningar dimensionerades exploatering och byggnadernas mått, varför byggdelar delvis kunde fabriceras i förväg. Färgsättningen i området skiljer sig väsentligt från Tauts bostadsområden. Livliga färgaccenter på t.ex. fönsterramar, dörrar och stuprör understryker kontrasten mot fasadernas vita färg. Unik var också den mängd serviceinrättningar, som fanns inom området i form av 25 utspridda affärer, ett barnhem, en läkarpraktik och ett café. Fram till slutet av 1960-talet fanns också ett fjärrvärmeverk med ett anslutet centraltvätteri.

Bostadsområdet Siemensstadt (Charlottenburg och Spandau), byggt 1929-31 av Otto Bartning, Fred Forbat, Walter Gropius, Hugo Häring, Paul Rudolf Henning, Hans Scharoun, fria ytor designade av Leberecht Migge byggdes samtidigt med Vita staden, men poängterar starkare den moderna modellen av en stad med många grönytor insprängda och visar härigenom vägen mot våningsbyggandet efter andra världskriget. Vid projekteringen placerades husraderna i nord-sydlig riktning och det gamla beståndet av träd bevarades och betonade från första början anläggningens landskapskaraktär. Trots det stränga stadsbyggnadstekniska utförandet får man en arkitektoniskt mångskiftande bild av området. Det visar hela spännbredden hos den nya stilen och sträcker sig från Gropius kyliga funktionalism via Scharouns differentierande utkaststil till Härings organiska formrikedom.

De sex bostadsområdena tillkom under åren 1913 - 1934, mellan första världskriget och nationalsocialisternas makttillträde. Arkitekterna från riktningen "klassiskt modern" gav på högsta nivå ett stadsbyggnadstekniskt och arkitektoniskt svar på bostadsnöden efter första världskriget: rationellt planerade, modernt utrustade och betalbara lägenheter med kök, bad och balkong, i hus utan bakgård och sidoflyglar, däremot med ljus, luft och sol. Den kvalitetsfyllda byggkonsten, det moderna formspråket, de funktionella planritningarna för lägenheterna och områdenas stadsbyggnadstekniskt utformade figurer stod för internationellt diskuterade och övertagna förebilder under hela 1900-talet.

Planering och uppbyggnad av områdena markerade en historisk vändpunkt inom stadsbyggnad och lägenhetsväsende på ett sätt, som bara var möjligt under de unika politiska och sociala förutsättningar, som rådde efter första världskriget. Som motpol mot de privatekonomiska byggspekulationerna med deras hyreskaserner skulle en ny arkitektur förverkliga en ny stad i ett nytt samhälle. Estetiska avantgardistiska föreställningar inom konst och arkitektur förenades därvid med de sociala idéerna inom den politiska vänstern. Fackliga, kooperativa och kommunala byggföretag blev de ansvariga för denna utopi.

Bostadsanläggningarna representerade en ny arkitektonisk typ. De moderna bostadsområdesstrukturerna skiljde sig starkt från de samtida hyreskasernerna och möjliggjorde en sundare, högre levnadsstandard även för de fattigare befolkningsskikten. Under tiden därefter utövade anläggningarna stort inflytande på utvecklingen av det sociala lägenhetsbyggandet och därmed också på arkitektur, stadsbyggnad och landskapsgestaltning.